Tillvaron ter sig en aning schizofren för tillfället.
Å ena sidan: YAY! Min praktik verkar vara ännu bättre än jag föreställt mig. Jag var där och hälsade på för ett par dagar sen, och det som mötte mig var en glasväggslokal precis vid vattnet, bebodd (nå, dagtid) av genomtrevliga, kreativa människor. Dessutom fick jag veta att det var just på grund av mitt tecknande och kreativa ådra som de ville att jag skulle komma dit och preaktisera. (IN YOUR FACE teknisk erfarenhet!) Och jag blev presenterad som: "Emelie, som ska börja här." Inte: "praktikanten", eller "tjejen som ska vara här o lära sig ett tag."
Åh fru fortuna, vad har jag gjort för att förtjäna din gunst?

Men var är då problemet? Jooo, de senaste veckorna har jag blivit mer och mer av en krympling. Nu krävs det ett par ipren så fort jag vaknar bara för att kunna komma upp och komma igång. (Kort sagt, det gör ONT! AJ! STACKARS MIG!)
Det lägger sig liksom lite som en dassig hinna över hela tillvaron. I och med detta har det varit lite svårt att helt kunna gotta sig över mina övriga framgångar för tillfället.
Jag tycker om att gotta mig.
Man skulle t.o.m. kunna kalla mig...pja...självbelåten.
Och nu har jag blivit berövad min fullständiga gotte-upplevelse.

Pisses me off, I tell you.

Nåväl, på onsdag ska jag till Farbror Doktorn som är Snäll doktor, (inte Dum Doktor sen tidigare inlägg) han skämtade om sin flint på bruten svenska sist jag var där. Hur kan man inte älska det?
Förhoppningsvis kan han kanske ge mig något nytt magiskt önskepiller utöver de jag tar nu, så det blir bättre. Jag är bara så trött på att det alltid ska vara något som ska vara träligt hela tiden. Nu när allt i övrigt är alldeles, alldeles underbart så kommer den här skiten och gör sig högljutt påmind.

JA, jag vet att jag är bitter. Låt mig ha mina små nöjen här i livet.